Vecka 11 (10+3) ~ 26,4% avklarat

Idag har det varit en känslofylld dag. Efter att ha lämnat Rasmus på dagis så satte jag mig i soffan och tog det lugnt en stund. Började kolla på 16 and pregnant på MTV och det fick verkligen hormonerna att valla över. Ett utav avsnitten handlade om en tjej som var gravid, vars pojkvän hade gått bort när de var på en gemensam semester. Och att följa det avsnittet fick verkligen tårarna att falla på mig. Jag satt och grät under hela programmet. Tankarna flög omkring och jag blev så påverkad, just av tanken på att livet kan förändras på en sekund. Jag skulle inte kunna se mig ett liv om Daniel skulle gå bort nu. Som flickan i programmet sa, hon önskade att han kunde vara där och få vara med under förlossningen, få hålla i sin son och glädjas åt barnet tillsammans med henne. Han gick bort innan hon gjorde det rutinmässiga ultraljudet, så han fick aldrig veta att det var en liten pojke de väntade. Och han hade önskat sig en pojke, så allt blev så känslomässigt. Hon hade väldigt svårt att bearbeta sorgen, hon vill inte prata om det med någon, för hon ville inte belasta någon med det. Hon ville inte heller gråta, för hon var rädd att andra skulle uppfatta henne som svag. Hon höll allting inom sig, fram tills en dag, när hon var omkring v.32. Då sattes hennes värkar igång och läkarna gjorde allt de kunde för att stoppa upp dem. Hon blev sängliggandes på sjukhuset i en månad, sen kunde läkarna inte göra mycket mer, så de förlöste pojken med kejsarsnitt 5 veckor för tidigt. Och det fick henne att att brista, då kunde hon inte hålla sorgen inom sig längre. Och jag tyckte så synd om henne! Och hennes och hans familjer. Hon var verkligen stark som klarade att gå igenom det "ensam" utan att prata med någon om smärtan och sorgen, hon var så envis. Men alla fanns där för henne och ville stötta henne, men hon stängde ute alla. Jag kan på ett sätt förstå henne där, för jag gör ofta likadant. Men jag tror inte att jag någonsin skulle klara av att gå igenom det själv som hon gick igenom. Att förlora sin fästman, mitt under en graviditet. Jag vet att det händer runt om i Världen, varje vecka. Och det känns så hemskt och orättvist att sånt ska hända. Så rädslan av att jag ska förlora Daniel blev verkligen stark. Tårarna kommer så fort jag tänker på det. Bad honom ringa upp mig förut, för jag behövde få höra hans röst. Och så fort jag hörde honom så brast det för mig och jag bara grät, det kändes så skönt att få höra hans röst. Jag är så evigt tacksam för att han finns i mitt liv och för att han är en del av min familj. Utan honom är vi ingenting känns det som. Vi ser verkligen fram emot december och att få hålla om vårt barn för första gången. Jag trodde att jag skulle känna att denna graviditeten var som med Rasmus och att jag redan visste allt och att jag inte skulle påverkas som man gör första gången, men denna graviditeten är unik, precis som Rasmus var. Så det känns lika spännande och allt känns så nytt, trots att det inte är första gången. Men jag uppskattar allt med denna graviditeten exakt lika mycket som jag gjorde när jag väntade Rasmus. Inget är annorlunda. Och jag är så lycklig!!

Att vara gravid, är och kommer alltid att vara - den bästa tiden i mitt liv ♥