Han gav sig verkligen inte. Han skulle bara upp på armarna. Hur frustrerad han än blev. Och mamma försökte självklart att fånga det på en bild. Balansen var inte den bästa men den kommer inom sin tid, därav bildens suddighet.. Men jag är stolt över honom iallafall. Han får utvecklas i sin egen takt. Huvudsaken är ju att han lär sig gå någongång i livet. Sen får det ta sin tid. Skulle aldrig tänkt att stressa honom eller pressa fram hans utveckling! Jag älskar min Rasmus överallt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
här ska ni givetvis kommentera mitt inlägg