Idag är det två dagar sen Rasmus åkte till sin pappa, för att spendera två veckor av sitt sommarlov där. Saknaden efter Rasmus är enorm och jag trodde att jag var väl förberedd på detta, då jag har vetat om det i några månader nu. Men nej, jag kunde inte förbereda mig på denna extrema saknaden och längtan, som växer hela tiden. Att veta att han ska vara ifrån mig i 13 dagar räknat från idag, att jag på 13 dagar inte kommer få krama honom, pussa honom, leka och busa med honom, höra hans skratt och se glädjen i hans ögon, att på 13 dagar inte få ha honom vid min sida när jag sover, ingen Rasmus som väcker mig på morgonen med största leendet och säger: "Godmorgon mamma, vi ska gå upp nu!" 13 tysta, lugna dagar utan ditt spring, bus och tjoande. Hur ska jag klara mig? Det är alldeles för lugnt, alldeles för tyst, alldeles för tomt här utan dig. Lillasyster saknar dig också. Hon håller stenhårt i din kanin. Hon vägrar släppa den. Just nu ligger hon och sover, med din kanin tätt intill sig. Det är så underbart att se. Om jag inte hade haft Katja, så vet jag ärligt talat inte hur jag skulle överleva dessa dagarna utan Rasmus. Försöker planera upp alla dagarna tills du kommer hem, ha saker att göra varje dag så att dagarna går fortare, så att du kommer hem fortare igen. Idag är det tyvärr ingen utedag, då det regnar ute och jag har inget regnskydd till vagnen, så jag ligger bara och myser med Katja och är tacksam över att hon finns. Rasmus och Katja är mitt allt. Mina älskade barn, som ger mig mening med livet. Utan er har jag ingenting. Jag räknar dagarna tills Rasmus kommer hem igen. Har inte haft någon vidare aptit sen Rasmus åkte i lördags. Har ingen lust med någonting mer än att mysa med Katja. Jag har tvingat mig själv till att se till att jag är sysselsatt de kommande dagarna. Det sägs att det ska vara fint väder resten av veckan, så jag och Katja kommer vara ute mycket och gå långa promenader. Försöka träffa vänner så jag kommer på andra tankar. Saknaden efter Rasmus tär på mig, den äter upp mig inifrån. Den kärleken som jag känner till mina barn är obeskrivlig, så ofattbart stark och ovillkorlig! Jag trodde aldrig förut att man kunde älska någon så mycket som jag älskar mina barn. Men nu vet jag och det är det bästa jag vet! Nu ska jag bara försöka hitta ett sätt som gör att det inte ska göra så fruktansvärt ont av att vara ifrån Rasmus. Hitta ett sätt att kontrollera mina känslor, för det skulle plåga mig om jag ska känna såhär starkt i 13 dagar. Jag är tacksam över att jag har mina vänner som finns runt omkring mig och stöttar mig, som muntrar upp mig när jag behöver det och som alltid finns där i alla lägen. Just nu är en sån dag, då jag är extra tacksam över att jag har mina vänner. Tack för att ni finns ♥ och ni vet vilka ni är!
Låt dessa 13 dagar gå fort, låt de fyllas av möjligheter och positiva händelser. Låt dem förgyllas med skratt och glädje, så jag kan minnas dessa dagarna med ett leende. För just nu kan jag bara le när jag tittar på Katja och veta att hon finns till. 13 dagar tillsammans med Katja, första gången som jag är ensam med Katja under så lång tid. Det kommer jag självklart ta till vara på och njuta av. Men saknaden efter Rasmus kommer alltid att finnas, tills han kommer hem igen.
Jag vet att det blev ett deppigt inlägg, men jag behövde få skriva av mig lite och det är vad jag har min blogg till.
Nedräkningen har startat!
.....13.....
