Ligger här på soffan, sju tända ljus och tänker på bebisen i magen.. Nu är det inte lång tid kvar tills vi äntligen ska få träffa honom och få ha honom liggandes mot mitt bröst. Jag kan inte förstå att jag snart har burit ett barn i min kropp i 9 månader. 40 veckor av både glädje och förtvivlan. Lyckan av att veta att vi snart ska bli föräldrar går inte att beskriva med ord. Men oron av att något ska gå fel gnager fortfarande inom mig. Rädslan att förlora mitt barn, vårt barn. Den tanken kommer att finnas där enda tills vi får ta med oss honom hem. Rädslan av att förlossningen inte ska bli som förväntat, fri ifrån komplikationer.. Den är nog störst! Man kan ju aldrig vara säker på att allting kommer att gå bra förrän han är född. Även att de sagt att han mår bra där inne i magen nu, så kan det förändras på bara en sekund. Och oftast så går det inte att förklara varför. Varje dag som går så känner jag efter fosterrörelser. Jag vet inte hur jag skulle hantera det om han en dag inte längre rör sig i magen. Att efter 36 veckor få höra att det inte blir fler veckor. Det skulle jag aldrig att klara av! Här hemma är allting i stort sätt klart för hans ankomst. Nu är han välkommen att komma ut när han än behagar. Sängen är bäddad. Kläderna är tvättade och sorterade. Skötbordet är redo. Vagnen är hemma. Bilstolen är fixad, och basen monterad i bilen. Nu fattas bara Rasmus. Men det verkar dröja ett tag till iallafall. Än så har du inte vänt dig och fixerat dig. Men du har fortfarande 5 dagar på dig att göra det på egen hand. Den 4 oktober så är det dags igen för ett besök hos barnmorskan, hon ska då kontrollera om du har vänt dig med huvudet nedåt. Och vi hoppas verkligen på det. Annars så skickar hon oss till förlossnings avdelningen, där de kommer att försöka att hjälpa dig att göra en kullerbytta så att du lägger dig rätt. Om de inte lyckas så kommer det att bli så att du kommer att förlösas med ett planerat kejsarsnitt. Och vi önskar att det inte ska behövas. Vi önskar att du själv ska avgöra när du är redo att komma till Världen. Att du själv ska vända på dig och ge oss erfarenheten att upptäcka och känna när du är redo. Ge mig upplevelsen och glädjen av att föda dig. Och ge oss chansen att få klocka värkarna som visar att du är påväg. Och ge min kropp en chans att visa vad den är kapabel till. Du finns alltid i mina tankar och du är efterlängtad av både oss och dina släktingar. Men också av våra vänner och bekanta. Vi ser fram emot att få träffa dig. Lära känna dig. Och få se hur du ser ut!
Att sova är svårt nu för tiden. Ingen sovställning är bekväm. Alla tankar håller mig vaken även att jag är trött. Halsbränna och sura uppstötningar besöker mig varje kväll och hindrar mig från att somna. Magen växer och gör sig mer och mer bemärkt för varje dag som går. Lika så tyngden, begränsningarna och sammandragningarna. Jag är inte lika vig och smidig längre. Men det gör mig bara mer påmind om att en bebis är på väg. Det behövs för att kunna inse vad som håller på att ske. Tiden har gått otroligt snabbt. Veckorna har verkligen sprungit iväg. Men nu går de betydligt långsammare. Nu kanske jag får chansen att vänja mig vid tanken av att jag snart ska bli mamma. Och jag hoppas att jag blir en lika bra mamma som min egen är!!!! För jag har Världens bästa mamma, och ingen är som henne. JAG ÄLSKAR DIG MAMMA! Och jag saknar dig. Jag längtar tills jag får träffa dig igen. Krama dig igen. Du är den som betyder allra mest för mig. Och du kommer alltid att ha den största platsen i mitt hjärta!!! MIN puls är DINA hjärtslag <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
här ska ni givetvis kommentera mitt inlägg