ångest och förtvivlan

Alltså jag trodde aldrig att man kunde känna såhär stark ångest! Jag har otroligt dåligt samvete nu. Det värker i hela kroppen och det gör verkligen ont inombords. Varför? Jo för att jag har gjort det första som jag verkligen ångrar av hela mitt hjärta och det känns förjävligt rent ut sagt. Jag vet att ett förlåt inte skulle göra detta ogjort och inte heller godtas. Och jag förstår det fullkomligt! Men jag vill ändå säga just det - förlåt - för jag menar det verkligen med både hjärta och själ. Jag känner mig extremt rädd inom mig och osäker i mig själv. Allt omkring mig skrämmer mig och jag vill bara gömma mig. Men för vad? Jag vet inte. Och det är läskigt. Googlade på mina känslor och allt ledde till samma sak: Panikångest! Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara gråta! Gråta över det som har hänt. Gråta för det jag har gjort. Gråta över allt som jag förlorat pga detta. Gråta för att jag inte vet varför. Jag fick panik helt enkelt! Bättre förklaring kan jag inte finna. Jag känner mig hemsk. Hemsk som människa. Hemsk som flickvän. Hemsk som jag vet inte mer. Det enda jag känner mig säker i är min roll som mamma. Det är det viktigaste för mig. Där känner jag mig trygg. Men det räcker inte. Jag ska kunna ha ett liv också. Jag vill ha tillbaka det jag förlorat. Tillbaka till kärleken. Jag älskar dig fortfarande. Jag älskar dig till döds. Jag älskar dig ovillkorligt. Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Du är allt förutom Rasmus. Du var mitt mål. Du gav mig ett mål. Du gav mig en chans. Du kunde ge oss en framtid. Men nu är allt förstört! Och till vilken nytta? Vem mår bra av detta? Vem kan leva med detta som har hänt? Inte jag iallafall!! Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden. Tillbaka till då ingenting hade hänt. Då allt var bra. Innan jag fick panik. Kunde inte somna. Jag kände mig rädd och osäker. Visste inte då vad jag skulle ta mig till. Ville bara bort för en stund. Men allt spårade ut. Mitt rop på hjälv blev till ett helvete. Ett helvete som alltid kommer att brinna inom mig. Och plåga mig. Och jag förtjänar det. För ingen ska behöva gå igenom det som du fick göra. Om någon så är det jag. Jag är monstret men innerst inne raka motsatsen. Jag ska få hjälp idag. Och det känns oerhört bra. Men det gör fortfarande inte detta ogjort! Och jag vill egentligen inte leva med detta plågsamma samvete och tunga ångesten. Jag hoppas att det någongång kommer en dag då jag får chansen att berätta för dig att jag gjorde det inte för att vara elak eller såra dig. Jag var rädd och fick panik. Jag förstår att det inte finnd några som helst ursäkter för det jag gjorde men jag hoppas att vi en dag kan tala ut. Jag mår verkligen dåligt över det. Och jag ångrar det!! Om du läser detta så ska du komma ihåg att jag älskar dig och jag kommer att vänta här på dig. Vänta på ett ord. En fråga. Vad som helst. Bara du förstår hur mycket jag ångrar mig. Hur otroligt dåligt jag mår pga detta. När jag fick höra vad hände så bröt jag ihop. Jag trodde inte att det skulle bli så!! Jag fick veta det när allt var försent. När jag låg där på akuten och plågades. Jag kunde inte fatta det som de berättade för mig. Jag ville bara resa mig upp. Slita bort nålarna och bara springa till dig. Rädda dig. Skona dig ifrån allt du fick utstå! Men jag var maktlös. Jag kunde inte röra mig. Min kropp svek mig och jag skrek inombords. Rösten sa inte det jag tänkte på och allt jag fick fram var varför. Det kändes som den hemskaste mardröm som någonsin drömts. Jag såg hela livet passera och rasa framför mina ögon. Och jag kunde inte göra något. Jag skäms och jag mår illa. Jag vill inte att det ska sluta såhär! Jag vill inte att detta skulle hänt. Jag ville bara ha hjälp. Samtalet var så nära men ändå så långt borta. Jag kände inte igen det. Jag sa ord som aldrig vilat på mina läppar. Och allt blev fel. Jag hade panik och ville prata av mig. Förklara allt och hur jag kände mig. Det uppstod ett misstag. Jag vill göra allt som står i min makt för att göra allting rätt igen. Göra det livsvänligt igen. Det går inte att leva såhär. Jag kan inte sova pga det här. Ska upp kl 6 för att träffa hjärtläkaren vid kl 8. Sen en annan läkare kl 11. Jag får se hur det går. Vad resultaten blir. Men hur dåligt det än skulle vara så förtjänar jag det och förtjänar ingen behandling eller hjälp. Jag har gjort tillräckligt nu. Det måste få ett slut. Jag gör saker utan att mena det. Och det gör mer skada än nytta. Även att jag gör det i tron att det ska göra allt bra. Ge mig hjälp! Men jag tycker synd om dig. Jag älskar dig trots dina brister och dåliga sidor. Och det kommer jag att göra till mitt sista andetag!!! Grattis på födelsedagen föresten...! Jag hoppas du får en bra dag. Jag kommer att tänka på dig. Du finns i mitt hjärta och i mina tankar hela tiden. Du är det bästa som hänt mig nästefter Rasmus. JAG ÄLSKAR DIG. FÖRLÅT för all smärta jag har orsakat dig!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag ångrar det verkligen!

Published with Blogger-droid v1.6.8