Nattblogg

Ligger i sängen och tänker..

Hur gör man om det skulle vara så som jag vill? Såg ett stjärnfall under kvällen och önskade just det, kan det slå in då? Det finns så mycket här i Världen som jag önskar att jag kunde påverka, men jag är ju bara en vanlig människa. Finns det någon som vakar över oss, från "andra sidan" eller "där uppe"? Om något händer och om man har drömt om det vid något tidigare tillfälle, hänger det samman då? Söker man så finner man sägs det, men hur länge söker man innan man finner just det där djupa? Ibland känns det som om det finns fler frågor än vad det finns svar.. För ingen verkar kunna svara på rätt många frågor, som för de flesta kan anses vara viktiga. Är jag en dålig människa om jag vet ett svar på någons fråga men som jag inte vågar berätta? Hemligheter, det kan ibland vara jobbigt att ha, även att veta om.. Ibland vill man liksom berätta för någon annan, men man låter bli för att inte såra eller tappa ett förtroende. Känslor i sig är väldigt svåra på alla sätt och vis ibland. När ska man visa dem och när ska man hålla dem inom sig? Vilka accepteras och vilka ignoreras? Hur långt är man villig att gå, utan att säga något? Ska jag berätta eller ska jag bara vara tyst? Ska det bli min egen hemlighet i smyg och sen berätta det, när jag själv känner mig säker? Men tänk om någon annan blir osäker istället? Hur gör man då? En bubbla kan uppstå vid alla möjliga situationer. Men hur tar man sig ut oskadd och hur förhindrar man att ingen annan fastnar? Tankar... De flesta kluriga och svåra, andra enkla men för känslomässiga att förstå sig på. Jag vill gå min egen väg, men jag vill inte vara ensam. En längtan, blandad med ångest och rädsla.. Osäkerheten växer men ibland känner jag styrka och mod. Det låter så bra i mitt huvud, men den på tungan så blir allt ibland så fel. Vad gick snett egentligen? Hur kan man tänka en sak men säga en annan? Jag är tacksam över att jag har mina vänner, som förstår mig och som alltid finns där när jag behöver dem! Min son är det viktigaste för mig, jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom. Jag har haft väldigt tur, men också mycket otur, fast det var innan han fanns. Jag har fått tillbaka min allra första kärlek och pojkvän, en dröm som jag hade under 9 års tid. Ibland har jag fortfarande svårt att förstå att det verkligen är han och jag igen. Men jag tar vara på varje stund vi har tillsammans, ingen vet vad som sker i framtiden. Men jag hoppas att det är vi då också. Blickar tillbaka på tiden när Rasmus var bebis, nyfödd och så liten.. Tänk att få en sån liten igen, så mycket kärlek jag har att ge, det skulle räcka till två och fler än det. Men jag klarar mig bra med bara Rasmus, jag har inget måste att ha fler barn, men jag skulle ju inte välja bort ett om det skulle komma. Ett barn är en gåva, en välsignelse och det finaste som finns. Få man ett så ska man vara tacksam, med tanke på alla de människor som inte kan få egna, som är tvungna att behöva genomgå jobbiga och känslosamma behandlingar, är villiga att offra allt och gör allt de kan, just av längtan efter ett litet barn. Tänker på en låt jag lyssnar väldigt ofta på, Two People Fell In Love, den har en text som får en att tänka, samma sak gäller låten Whiskey Lullaby. Det tar lång tid att bygga upp något, både känslomässigt och en trygghet. Men det kan rasera på bråkdelen av en sekund. Fascinerande tycker jag. Man lär så mycket medan man lever, man har mer nytta av sina erfarenheter ur livet än vad man har av det man lärde sig vid skolbänken.. Lustigt va?! Men det förstås, en del saker man lärde sig i skolan sitter ju i hela livet, som räkna, läsa och skriva. Men känslor, som kärlek, hat och sorg är inget man fått lära sig i skolan att hantera eller förstå sig på.. Vilket är viktigare att kunna genom livet? Jag ska sova på den saken och hoppas på att ha funnit minst ett svar på alla de oändliga frågor jag har i mina tankar.

Godnatt!