Lite om tiden som gått..

Onsdagen den 20 februari var vårt första besök på NOVA, i vår utredning av min PCO och vår ofrivilliga infertilitet. Efter en undersökning och lite diskussion så sa läkaren till oss att komma tillbaka för noggrannare undersökning och mer fokus på mina äggledare. Det finns ju mycket som kan spela roll. Mina hormonvärden är normala iallafall, så allvarliga hormonrubbningar lider jag som tur är inte av. Men det finns andra faktorer som verkligen kan påverka negativt. Så fredagen den 22 februari så infann vi oss på kliniken igen. Där började vi med att gå igenom lite saker och sen fick jag genomgå en spolning av mina äggledare. Och det var verkligen smärtsamt! Men så himla värt det. Daniel fanns vid min sida hela tiden och det kändes jätte tryggt! Utan honom så skulle jag nog aldrig ha klarat att gå igenom det. Han gav mig styrka, mod och trygghet. Och han säger att han alltid kommer att vara med, att vi ska gå igenom detta tillsammans. Efter att spolningen var klar, så sa läkaren att jag hade perfekt passage i bägge äggledarna och att allting såg jätte bra ut, så långt. Så när vi sedan satte oss och pratade igen, så skrev han ut Provera och Pergotime till mig, för 3 omgångar. Så det ska bli spännande att se ifall det gör någon nytta, jag är väldigt skeptisk men hoppfull på samma gång.

- "Tänk om det inte fungerar som det ska..."

Igår började jag äta Provera och ska ta det i 7 dagar, en tablett både morgon och kväll, för att få igång min mens. Det är faktiskt väldigt jobbigt att leva med PCO och att veta att ens framtidsplaner är begränsade. Liksom, jag måste ta stimulerande medicin för att kunna prestera som en kvinna. Hur kul är det? Det kan ta 60 dagar och mer än det, mellan mina menstruation och det är jätte påfrestande. Jag får ju inte ägglossning varje gång heller, därav den oregelbundna mens-cykeln. Men vad gör man? Iallafall, så när mensen har kommit igång efter Provera-kuren, så ska jag börja ta Pergotime på 3:e mens-dagen och göra det i 5 dagar, för att stimulera igång min ägglossning. För med PCO så får man ingen ägglossning utan hjälpmedel. Men nu har vi fått hjälp, så nu ska jag förhoppningsvis få ägglossning. Vi är jätte glada och ser verkligen fram emot att se om det kommer att fungera. Jag får jätte mycket stöd utav Daniel och han ställer alltid upp och finns alltid där för mig. Jag behöver inte gå igenom detta ensam. Han vill inte ens att jag ska gå igenom det ensam. Och det känns jätte skönt! Jag är så glad och så lycklig över att vi har funnit varandra. Han bryr sig verkligen om mig och är väldigt mån om hur jag mår. Det är jag inte van vid. Så jag uppskattar det så otroligt mycket!

- "Jag är så tacksam över att ha fått denna chansen..."

Jag har väldigt ont i de nedre regionerna efter spolningen, att jag börjat äta Provera gör inte saken lindrigare precis, då en biverkning är just magsmärtor/smärtsam mensvärk. Ibland kan det kännas så extremt att jag bara vill gräva ner mig och sova bort smärtorna, andra gånger så känns det knappt alls. Får äta Panodil för att slippa smärtorna när dem är som värst. Men det är så himla värt det, om jag skulle lyckas att få igång min ägglossning. Men det är trist när det ska påverka mig så mycket att jag inte klarar av att göra någonting. Då blir det att jag bara ligger på soffan i väntan på att smärtan ska avta. Otur att jag skulle hamna i denna sitsen. Jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt, efter att jag födde Rasmus. Men det har ju visat sig att allt är möjligt, och det är sånt som man får leva med, jag kan ju inte påverka det om jag så vill. Men jag kan göra något åt det och det är ju bra. Jag tackar verkligen vetenskapen om att allt har gått framåt som det har gjort, att det finns läkemedel som kan påverka kroppen och få allt att fungera som det ska. Men jag önskar att det fanns ett piller som gjorde att allting återställdes, så att allt blev som det skulle igen. Inte att det ska vara så som det är nu, att jag kanske alltid måste göra såhär varje gång jag vill ha ägglossning. Bara tanken på att jag har de problemen som jag har nu, påverkar mig väldigt mycket. Jag känner mig inte som en kvinna och jag skäms över det. Att inte kunna framkalla något så kvinnligt som ägglossning, det känns verkligen hemskt. Men jag vet ju att det händer väldigt många, jag är ju inte ensam om att ha det såhär. Men ändå, vissa dagar så känner jag mig verkligen som ensammast på jorden om att ha dessa problemen och det gör verkligen ont inom mig. Jag kan gråta ibland över att jag har PCO och att jag inte fungerar normalt längre. Det känns så otroligt pinsamt. Det är ju inget som man går runt och skryter om att man lider av precis. Jag är väldigt tacksam över att Daniel har sånt förståelse och att han finns där för mig. Han dömer mig inte och han visar så mycket omtänksamhet. Det känns så tryggt att veta att han inte dömer mig, utan att stöttar mig istället.

- "Jag funderar mycket på framtiden..."

Dödsångesten har börjat komma allt oftare nu och tanken på att jag en dag kommer att dö gör mig livrädd. Jag vill inte förlora det liv som jag har nu, jag vill inte försvinna ifrån min familj och mina vänner. Jag vill inte försvinna ifrån Rasmus. Jag vill inte försvinna ifrån Daniel. Jag kan ha dagar då jag är extremt rädd för att dö och då vågar jag knappt göra någonting. Jag tror att det har ökat, nu när jag är så lycklig. Det är precis som att verkligheten har kommit i fatt och man inser mer och mer att livet kan vara över på ett ögonblick, en tiondel sekund. Hur skulle man någonsin kunna förhindra något sånt? Det är ju totalt omöjligt! Och det känns samtidigt så otryggt. Jag vill leva tills jag är gammal, jag vill se mina barn växa upp och kunna få chansen att bli farmor och/eller mormor. Jag vill inte att livet ska vara över redan. Visst, jag har varit med om väldigt mycket i mitt liv, många säger att jag har varit med om lika mycket som en människa uppleva under en hel livstid. Jag är bara 23 år och borde inte ha fått uppleva mycket av det har jag varit med om. Det kan ibland också öka min rädsla för att dö. Att jag redan har levt "ett helt liv" på mina ynka 23 år och därför kommer känslan att jag kommer att dö ung. Hur blir man av med den känslan? Hur blir jag av med den oro som jag lever med dagligen? Dödsångesten, det försvinner liksom inte bara på en natt. Jag vet inte ens vad som kan få mig att slippa den. Jag önskar att den bara hade kunnat försvinna. Att varje dag gå runt med tanken på att dö är väldigt påfrestande. Den kan nästan ta över ens liv. Så vill jag inte ha det. Jag vill leva mitt liv utan den tanken, oron, känslan, rädslan. Jag älskar min familj så obeskrivlig mycket att jag skulle offra allt för att få leva tillsammans med dem tills jag är över 100år.

- "Men jag då...?"

Minnen från uppväxten har satt sina spår, det är som flera djupa sår som aldrig fått läka ordentligt och de har blivit som skarpa ärr. Synliga för mitt inre, men lätta att dölja utåt. Det är inget som jag pratar öppet om och väljer därför att hålla det för mig själv. Men det hemsöker mig. Jag drömmer ofta mardrömmar om det. Även när jag är vaken så kan situationer påverka och ge mig flashbacks och då kommer alla känslorna på samma gång, bilder i huvudet, minnen som väcks till liv, som påverkar mig. Det känns så hemskt att behöva leva med det och ständigt bli påmind om saker som fick hela min värld att rasa samman. Men samtidigt så har jag vant mig och det har blivit en del av min vardag. Det finns liksom alltid där, precis som allt annat omkring sig. Det kallas PTSD - eller - Posttraumatiskt stressyndrom. Och något som oftast förknippas med krig, personer som varit i krig och påverkats negativt av händerlsena drabbas ofta av detta. Men även många andra, som dödshotade, våldtäktsoffer, misshandlade personer och personer som utsatts för mobbning. Traumatiska händelser som förändrat livet.. Vad kan läka såna sår? Jag tror att jag alltid kommer att få leva med detta. Jag tror inte att någon skulle kunna få mig att slippa det, isåfall skulle det ske genom att någon nollställer min hjärna, raderar mina minnen. Då skulle jag nog bli av med det. Men annars är sannolikheten väldigt liten. Och det känns inte heller särskillt kul. Men vad ska man göra? Det hjälper definitivt inte att gnälla över det. Därför håller jag det oftast inom mig. Daniel är en av få personer som jag verkligen kan prata om allting med. Han är min allra bästa vän och finns alltid där när jag behöver prata, oavsett tidpunkt på dygnet. Han är min själsfrände, min högsta önskan och min pojkvän. Jag är så oerhört glad över att ha honom i mitt liv. Han förstår mig bättre än någon annan någonsin har gjort. Han dömer mig inte, för att jag har mina brister och mina minnen. Han dömer mig inte heller över att jag påverkats och gör som jag gör. Han verkligen stöttar mig, i alla situationer. Jag är Världens lyckligaste människa. Tack för att du finns Daniel!

- "Om jag inte haft Rasmus så vet jag inte hur jag skulle överlevt..."

 Att bli mamma, var det allra bästa som någonsin har hänt mig. Och så är det fortfarande. Jag är så evigt glad över att jag blev gravid och fick honom. Han har verkligen fått mig att leva livet på ett helt annat sätt. Han har gett mig en anledning till att fortsätta leva, att orka med livets mörka sidor. Men ingen ska någonsin säga att jag lever genom honom (!) han har bara gett mig styrkan och viljan att fortsätta leva. Jag älskar dig Rasmus.