Tankar..

Jag har många gånger funderat på hur man verkligen vet när man älskar någon. Min storasyster sa till mig en gång, för många år sen; Känslorna man får för en person, är aldrig densamma, aldrig lika starka. För varje person som man blir kär i, så är känslorna man får starkare, än vad man kände för personen man hade tidigare. Att efter varje misslyckat förhållande, så höjer man ribban för vad man söker efter hos en person, för att finna någon som är bättre än den förra.
Att höra det gav mig tröst och styrka, jag är väldigt tacksam för att hon berättade det för mig, därför delar jag med mig av det till er.

Jag har gått igenom mycket under mitt 22åriga liv. Jag har fått höra mycket och fått mycket kritik, negativ kritik, ofta för att jag bytt kille så ofta, men jag kan ju inte rå för det, det är inte för skoj skull precis.. Jag önskar att mitt första förhållande hade hållt för evigt, men det gjorde det inte, inte mitt andra eller tredje eller.. Jag vill ju hitta någon att dela resten av mitt liv med, vara lycklig, respekterad och älskad. Ingen ska behöva vara i ett förhållande olycklig, oälskad och/eller felbehandlad. Eller tycker ni det? Att ett förhållande inte håller, ska man inte klandra någon för, det finns alltid en bra anledning till varför det tog slut. Stötta personen istället, det är jobbigt nog att veta att det inte funkade, räcker inte det? Ska man få personen att må ännu sämre då genom att klaga på personen för att den vill gå vidare?
Att vara snabb med att hitta en ny, är inte fel! Det är mänskligt. Det gör man för att man saknar kärleken, närheten, ömheten, glädjen, det går inte att leva utan det och man gör då allt för att få uppleva den igen, för kärleken får en att må bra och vara lycklig. Det finns ingen som vill vara ensam och olycklig. Alla vill vara älskade! Det finns ett ordspråk som säger; ''Kärleken varar, men föremålen växlar.'' Det stämmer. Det är elakt att klandra en person för att den vill vara älskad, man måste ju leta för att finna och man måste finna för att få veta och innan man vet så tar man en chans, en chans som avgör och som påverkar ens liv, som visar om det funkar eller inte, om man passar tillsammans eller är för olika. För en del så funkar det, men för många så funkar det dessvärre inte och gör man slut, börjar om från ruta ett igen och tar en ny chans. Man kan ju inte veta det i förväg, isåfall skulle det vara jätte enkelt och ingen skulle bli sårad. Varför störa sig på det? Det är ju synd om de personerna som inte hittar ett lycklig förhållande direkt. Men alla har ju rätt att få vara lyckliga, om så att en person ska behöva gå igenom 100 olyckliga förhållanden under en kort period, för en person som kan göra en lycklig, så är man tvungen, för att kunna hitta den rätte. Det går inte att bara sitta hemma och vänta på att den rätte ska knacka på dörren, man måste leta! För det händer aldrig (isåfall är det sällsynt).

Jag har haft många förhållanden, många har stört sig på det, men jag bryr mig inte, för jag har alltid vetat om att jag en dag kommer att finna den rätte för mig, men det har varit en lång och krokig väg, många hinder, bråk och svek, men jag gav aldrig upp hoppet. Jag nämnde innan att jag önskade att mitt första förhållande skulle hållt för evigt, nu har jag fått en ny chans, med ett oändligt antal misslyckade förhållande bakom mig, så är det precis som att allt börjat om från början igen. Mitt första förhållande, min första pojkvän.. Nu har jag fått en ny chans att få detta att hålla. Att vi gjorde slut första gången, var mitt fel, för att jag gjorde mitt livs största misstag. Jag gjorde slut, men pga rädsla, rädslan att såra honom på totalt fel grunder. Jag var 13 år och hade åkt iväg till en tjejkompis som jag var hos i 1 vecka typ. Hon hade en bror, som hade killkompisar som var väldigt förtjusta i mig, som gärna försökte tafsa på mig när de fick chanserna, men jag undvek att komma i närheten av dem för att de inte skulle kunna röra mig, men jag visste inte vad de tänkte eller tänkte göra, även om jag aldrig skulle röra dem, så kände jag att om de skulle lyckas röra mig på ett opassande sätt så skulle jag ändå få dåligt samvete och uppleva det som att jag varit otrogen mot honom. Och otrohet är det värsta man kan utsätta en person för, oavsett grunderna. Så därför valde jag att göra slut. Men när jag fick reda på hur knäckt han blev när jag gjorde slut, att han blev ledsen och sårad, gav mig ett sjukt dåligt samvete, jag hade såna skuldkänslor, jag visste inte hur jag skulle hantera dem. Men jag lärde mig väldigt fort och lovade mig själv att aldrig mer göra slut med en kille utan väldigt bra anledningar. Så varje förhållande jag ingick under alla år efter det, var jag snabb med att berätta och förklara om detta, att jag inte vågade ta risken att såra någon, så därför skulle jag aldrig göra slut, sålänge det inte fanns goda anledningar från min sida. Detta pga mina skuldskänslor från mitt misstag. Jag ångrar detta mest av allt, hade jag kunnat spola tillbaka tiden så skulle jag aldrig ha gjort slut, jag skulle försökt finna en annan lösning istället. Vi var lyckliga, vi älskade varandra, det var det bästa förhållandet man kunde önska sig. Att jag kunde vara så dum och förstöra det! Men iallafall, han, han som jag sårade, han som jag var lycklig med, han som jag älskade och som jag ville skulle vara min för evigt.. HAN är jag tillsammans med nu, han har gett mig en ny chans, han har aldrig kunnat glömma mig, alltid älskat mig och han jämförde tjejer med mig och ville hitta någon som var som mig, men det gick inte. Så nu 9 år senare, 9 år äldre.. Trots att jag sårade honom så tog han tillbaka mig. Det var mig han ville ha, det var för mig hans hjärta slog för. Så därför är jag så lycklig nu, ni kanske kan förstå det, min allra första kärlek, jag har fått en ny chans och det känns som en dröm.
Jag må ha gått igenom många förhållanden, men det var verkligen värt det, för jag lärde mig mycket av dem och jag har blivit sårad många gånger, så jag vet hur jag fick Simon att känna sig den gången då jag sårade honom, jag har fått uppleva det gång på gång, men nu får jag äntligen få vara lycklig igen, jag har lärt mig av mitt misstag, det har gjort mig till en bättre person och till en bättre flickvän. Det ska jag visa för Simon, han kommer inte att ångra att han tog tillbaka mig. Han har alltid accepterat mig för den jag är, mina brister och mina dåliga sidor. Han finns där för mig, han tröstar mig om jag är ledsen och visar mig kärlek och ömhet. Vi är ämnade för varandra, det är meningen att det ska vara vi, annars skulle vi inte ha längtat efter varandra under alla dessa åren. Det finns en anledning till att våra vägar möttes igen, att vi skulle välja att gå till samma krog, samma lördagkväll och krocka i ingången, klockan 02:31, söndagen den 11 september 2011. Jag är aldrig ute på krogen och han är aldrig på krogen här i Karlskrona, men just den kvällen gjorde vi båda ett undantag och det är vi båda tacksamma för idag. Den natten kommer alltid att sitta djupt och den kyssen han gav mig, innan han och hans killkompisar åkte hem den natten, kommer jag aldrig att glömma. Jag älskar dig Simon, då, nu och föralltid, precis som jag sa till dig för 9 år sedan!

Published with Blogger-droid v1.7.4